Martini

Jag vet inte längre. Varför? Är det enda jag kan fråga mig själv... Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska reagera. Jag vet ingenting. Denna radikala förändring har gett mig en chock. Hur kan detta ha blivit? Jag som verkligen trodde på det här, men hade jag fel? Jag önskar innerligt att jag inte har fel. Jag säger till mig själv: "Det kommer bli bättre..." "Det kommer bli en ändring". Och här går jag dag ut och dag in och väntar på en förändring, att något ska hända som får detta att bli till något bättre. Till de som vi hade i början.. De vill jag ha igen. Om jag fick önska vad jag ville skulle jag önska de. Jag saknar verkligen den människan som var i dig förut, inte den du är nu. Jag avskyr den människan! Dina snälla ord, din omtänksamhet och varmhet, din närhet. Nu har jag inte vart i din närhet på över en vecka och det gör mig galen. Fast de som gör mig mest galen.. och arg för den delen är att du inte är du.. Varför? Det gör ont i mig att sitta och skriva det här. Det gör ont i mig att inte känna den lycka med och till dig som jag gjorde för ungefär 1-2 månader sedan. Det gör ont i mig att inte veta vad som kommer hända härnäst. Det gör ont i mig att veta att om det inte sker en ändring så kommer detta att vara slutet på något som jag trodde bara var en början... för oss! Det gör ont när jag tänker på dig.